Att leva nu eller sen?

Detta inlägg är inspirerat av 'Aktiemamma's inlägg Vara ledig nu ett tag eller för alltid sen? och ytterligare inspiration har hämtats ifrån 'Pappa betalar?'s inlägg Konsumtion lockar, olika faser i sparlivet.


I början av min sparresa handlade det mest om att lära mig om hur aktier/fonder fungerar och välja ett sparande som passar mig. Det landade i breda indexfonder till ett lågt pris. På så vis skulle jag följa marknaden till en överkomlig risk med en både upp- och nedsida omkring snittet, utan att behöva vara ständigt aktiv och agera på rasterna/lunchen på jobbet. Det första målet ställdes in på 3 miljoner kronor. Jag skulle fortsätta månadsspara och knega på som vanligt tills målet var uppnått, därefter skulle jag minska på det tvångsmässiga arbetet och spendera min tid lite mer fritt. Detta skulle ta ungefär 15 år till, en bra bit förbi 40-strecket.

Ju mer tiden gått har jag känt att det är nu jag önskar ha mer ledig tid. Vad jag kommer känna om 15 år har jag ingen aning om - jag kanske inte ens lever då om jag har otur.
Kanske grundar dessa tankar i nuvarande arbetssituation (som tyvärr inte är särskilt stimulerande - ja, jag söker andra arbeten, senast i morse) men också i läsning på diverse bloggar och i diskussioner med personer med mer livserfarenhet. Något som verkar återkommande är: 

  • det är av stor betydelse att vara frisk och stark 
  • familjelivet kräver mycket tid och engagemang 
  • barnen är bara små en gång och de vill sedan inte umgås med en
  • ens egna intressen kan börja avta med åren om de inte värnas om 
  • det är lätt att ångra saker som undvikits på grund av rädsla 
  • det är lättare att bibehålla hälsan om du inte stressar ihjäl dig 
  • återhämtning är viktigt
  • de flesta arbetar för att de måste, inte för att de vill
  • när det väl är dags för statlig pension har krämporna redan börjat komma

Mina egna erfarenheter av (arbets)livet är:
1. Min bästa tid i livet var som student 
2. Materiella ting gör mig bara kortvarigt lycklig 
3. Rutiner och självuppoffrande i viss mån är viktigt

Till följd av mina tankar har jag gradvis börjat räkna på allt lägre belopp innan jag börjar skörda frukten av mitt sparande (om än temporärt under några år). Jag vill ha mer fritid medan jag är "ung och frisk". Jag vill kunna vara både mentalt och fysiskt närvarande vid eventuella barn framöver. Jag vill samtidigt fortsätta utvecklas på ett lagom tvångsmässigt sätt och ge tillbaka av det jag lärt mig (jag vill alltså fortsätta jobba, men lagom mycket). 

Just lagom mycket tvångsmässigt arbete kan skilja från person till person beroende på personlighet, livssituation, intressen och typ av arbete m.m. Vissa arbeten är betydligt mer slitsamma än andra, antingen fysiskt eller mentalt. Vissa arbeten kan du vara dig själv på, andra arbeten måste du bära en mask för att hantera kunder/patienter.
Även om en regnig måndagsförmiddag fylld av VAB och sjuk personal, patienter som måste ombokas, nya COVID-rutiner, orimliga patienter, högljudda renoveringsarbeten i byggnaden och en väl tilltagen mail-inkorg (+ en låg månadslön på det) kan fresta en att vilja vara ledig för resten av livet tror jag på en arbetsbörda på 40-60% över tid är precis lagom. Mitt mål är därför att sikta in mig där.
Jag vill också kunna titulera mig själv miljonär bara för att det låter nice. Det blir nästan som en akademisk titel i sparande, en slutdestination på något vis. Att vara miljonär skulle kunna motsvara en masterexamen, som tar minst 5 år att uppnå (vilket det minst tar de flesta att nå 1 miljon kronor också). Kanske behöver du läsa ett basår innan, kanske tar du en paus mellan kandidaten och masterprogrammet, kanske behöver du gå om en termin - då tar det några år till. Att leva delvis på sitt kapital skulle kunna motsvara en doktorsexamen (undersåtar gör delvis ens arbete, men du behöver fortfarande lägga in en del arbete för att det hela ska kunna gå ihop) och är man helt ekonomiskt fri är det att likställa med att vara professor - andra (pengarna) jobbar helt åt en.
Hursomhelst, jag har valt just miljonen som minimigräns och således mitt första mål att nå (istället för 3 miljoner som tidigare plan). Väl vid 1 miljon kronor har jag tänkt att börja arbeta 50-60%. 


Fördelar och nackdelar med att leva nu

Fördelarna med att leva nu (och arbeta deltid) tycker jag är givna utifrån texten ovan; mer tid i (förhoppningsvis) friskhet, mer livslust, tid för familj och vänner, tid att utveckla goda vanor som kan bibehållas förhoppningsvis för resten av livet och föras vidare till nästa generation, lättare att bevara god hälsa etcetera. En ytterligare fördel är att du kan (om du behöver) testköra din ekonomiska plan tidigare, innan du kanske är helt beroende av den. Du skulle kunna experimentera med olika uttagsregler och se hur det fungerar i praktiken här och nu. 

Den enda nackdelen är att du förskjuter möjligheten till att bli ekonomiskt fri. Plockar du av det insparade kapitalet tidigt i livet kanske den möjligheten också helt uteblir (förrän du når statlig pensionsålder). Kanske blir också din pension mer knaper än vad du önskat.
Det fina här är dock att du alltid kan ångra dig. Känner du efter 3-4 år att deltidsarbete inte är din grej, att det känns osäkert med framtida pension eller att du hellre skulle vilja sikta på att sluta arbeta tidigare än 65-70 år kan du ju alltid börja arbeta heltid igen och spara på igen. Du har då tappat några år av sparande, men förhoppningsvis gör det inte så mycket i längden om du slutar arbeta som 53-åring eller 56-åring. Det går dock inte att ändra på att "kunna umgås mer med barnen medan de är små" om den tiden sedan länge är förbi. Ej heller går det (kanske inte) att bestiga Mount Everest som 55-åring med knäartros. Saker som har att göra med ålder och hälsa, som aldrig blev av, kanske aldrig kan tas igen då tiden och livet fortsätter var det sig du vill det eller inte. Pengar däremot kan både komma och gå, och sedan komma tillbaka igen. 

Med det sagt tycker jag inte man bara ska leva i nuet och inte tänka på morgondagen eller längre fram, men delar av livet finns det kanske bara en begränsad chans att kunna uppleva. Är det något i livet som man anser är viktigt bör man ta chansen när den väl finns. 


Framtagning av den nya arbetsplanen

Jag har landat i att med kommande boende utan bil bör 28,700 kr/månad vara fullt rimligt att bekvämt försörja en framtida familj på (då räknat på 2 st barn och endast de gemensamma familjekostnaderna). Barnbidraget täcker 2650 kr vilket lämnar 26,050 kr kvar. Detta innebär att jag och min flickvän i var behöver dra in ca 13,000 kr netto varje månad. Till detta tillkommer mina egna räkningar på knappa 1000 kr/månad och egen konsumtion (kläder, egna nöjen etc) på cirka 1000 kr/månad. Totalt skulle jag alltså behöva dra in 15,000 kr netto varje månad för att kunna leva bra. Skulle min flickvän leva som jag (med 2,000 kr för egna räkningar/konsumtion varje månad - något hon troligtvis inte kommer göra) överensstämmer de totala familjeutgifterna (32,700 kr/månad) ganska bra med tidigare estimerade familjebudgetar ifrån Konsumentverket, Swedbank och andra bloggar som jag samlat ihop i ett tidigare inlägg

Om jag fortsätter i samma bransch räknar jag med 30,000 kr/månad i lön vid byte av arbete. 60% arbete inbringar 14,300 kr netto och 50% arbete inbringar 12,200 kr netto. Dessa tjänster är inte helt ovanliga, så det finns en rimlighet även här. Jag skulle även kunna tänka mig att byta bransch och till ett lägre betalt arbete som är mer fysiskt krävande snarare än mentalt. Med tanke på det relativt låga kapitalet 1 miljon kronor (och att jag inte vill ha ett tvångsmässigt arbete på mer än 60%)  kan jag sänka mig ned till en månadslön på 25,000 kr/månad och då arbeta 60% för att dra in 12,200 kr netto. I dessa fall saknas alltså mellan 700-2800 kr/månad. 

Att plocka ut 700 kr/månad innebär 0,84% årligen av 1 miljon kronor vilket känns väldigt överkomligt. 2800 kr/månad innebär dock 3,36% vilket jag tycker är ganska högt med ett så förhållandevis litet kapital. Sker det en krasch som i våras motsvarar uttag på 2800 kr/månad plötsligt cirka 4,8% årligen istället, då ökar risken att kapitalet minskar med åren istället och kanske är helt utraderat efter en tid. Det krävs då alltså en backup-plan om det skulle gå dåligt i början. 
Min backup blir då att antingen hoppa på bemanningsarbeten ett par månader om året eller skapa en sidoinkomst med ett stabilt flöde på uppemot 3000 kr netto/månad. Jag tänker mig att tid för eftertanke och tid att skapa något riktigt bra på egen hand (som sidoinkomst) finns det gott om vid halvtidsarbete. Det blir också roligare när det finns en viss press i det hela. Det samma gäller även vid dyrare personliga köp, t.ex. om jag skulle vilja köpa en ny dator behöver jag spara ihop de extra pengarna till det, genom att jobba lite mer någon månad eller så. 

Målet med den nya arbetsplanen är att leva mer här och nu, inte sen. Målet är också att använda (en del) av pengarna när jag faktiskt behöver dem, inte spara för att jag kanske behöver dem sen. Som många brukar säga är målet inte att bli den rikaste på kyrkogården, utan att leva ett rikt liv. 


Jag avslutar med ett citat som jag hört indirekt från min morfar, en relativt kort tid innan han gick bort som 89-åring: 
"Det är så lustigt. Vi som alltid har kämpat och haft så dåligt med pengar. Och nu när man behöver pengarna som minst sitter man här som miljonär.

Comments

  1. Hej! Det verkar som att du en bra plan, mycket genomtänkt! :-)

    Eftersom jag själv är lite av ett kontrollfreak, känner jag mig däremot lite nojjig på punkten där du nämner att man kan provköra planen och i värsta fall börja jobba igen efter några år. Det kan man säkert i de allra flesta fall, åtminstone om man är beredd på att ta vilket jobb som helst, men man vet aldrig hur arbetsmarknaden ser ut om några år. Rekryterare har ju en liten förkärlek till CV och en obruten tidslinje av redovisad sysselsättning. Risken finns kanske att det blir svårt att förklara frånvaron på arbetsmarknaden under de åren. Fast har man lite framförhållning och fantasi, så kan man säkert få in foten igen. Speciellt i hyfsat ung ålder! :-)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Haha, känner igen mig! Håller med om att sluta helt några år för att sedan behöva återgå nog kan vara ganska svårt - om du inte är undersköterska, sjuksköterska eller läkare. Pensionerar man sig tidigt och absolut inte vill arbeta alls framöver bör man ha goda marginaler!
      Att arbeta deltid och vara flexibel tror jag är nyckeln, i alla fall för mig :-) Annars kan du ju alltid starta något eget om du har tid på dig.
      Tack för kommentaren!

      Delete

Post a Comment

Popular posts from this blog

Lösningar till gemensamt mat-/hushållskonto - hur gör ni?

Om mig

Ungefärlig budget 2021 med nytt boende